Bloggar, Facebook, Twitter, Qaiku, Ning, Buzz och den kluvna inställningen till digitala medier förvånar mig. Jag har försökt förstå oviljan bland företag, men de flesta sitter fortfarande fast i gamla traditioner. Hemsida räcker, business to business lyckas inte på nätet, kunderna är inte ännu där och så vidare, lyder förklaringarna.
Det krävs mycket tålamod, bloggandet är tufft yrke, man måste vänta väldigt mycket förrän genombrottet kommer. Alla bloggare får man jobba gratis i tid och otid. De flesta förtjänar inte en slant trots stort nedlagt arbete. En professionell bloggare måste först bygga ett namn på nätet, förstora sitt digitala fotspår och utvidga sin närvaro samt vänkrets i de sociala medierna.
Mitt bloggande började egentligen 1997 med Wiirilä Werkossa Wiikottain. Det var en traditionell html-hemsida som så smånigom utformades till en följetång on Wirby the Global Village. Men 2003 och 2004 började jag använda enkla och färdiga blogtjänster.
Bilderna har hela tiden figurerat i mina bloggar och bildtänkandet har blivit bättre med åren. Skrivandet har ibland fått experimentella former. Jag skriver fortfarande några bloggar där jag provkör diffusa tankegångar. I början brydde jag inte så hemskt mycket om innehållet. Bloggarna var mina klotterböcker. Jag skrev inte åt en läsarkrets, utan gjorde anteckningar och noteringar åt mig själv.
År 2008 började jag bryta ut särskilda kanaler: svenska, engelska och finska texter separerades också. I början var allt huller om buller. Google Analytics ger mig möjligheten att kolla antalet dagliga besökare. Men det är inte mitt huvudintresse att kolla besöksfrekvenser. Det har nu blivit viktigare att skriva bättre och det räcker att jag själv är nöjd med innehållet.
Jag skriver också för att ha ett grepp om vad som händer i världen. Dels utnyttjar jag slumrande minnen från arbetslivet samt ett digert bildmaterial som jag och Irja har hunnit samla genom åren.
I framtiden blir det ännu mera bild och video.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar